Nog för man har varit med om mycket i sitt liv men att de kunde vara så nderhållande att gå till vårdcentralen trodde jag då inte.
Ska ta detta från början.
De började ömma lite i halsen i fredags natt mot lördag men harkla mig lite och tänkte inte mer på de.
Jag menar jag har inga halmandlar så va!!? Ont i halsen!? Neh inte jag inte!!
MEN (och nu menar jag stort MEN!), så kom söndagen och helgen va förbi.
Vaknade upp med feber och ännu ondare i halsen.
Inte stabilt!!
I vilket fall plockade jag ihop mina saker på måndagen och lämnade stadens ljus bakom mig och hem till mitt trygga land igen.
Verkligen haft en bra vecka inne i stan men ändå skönt med hemmets trygga vrå.
Veckan har gått och ingen bättring..
Jo visserligen har febern försvunnit så de är ju bra men ont i halsen, ögon och öron har jag just i skrivande stund med.
Efter mycket om och men och vill inte lät jag mig övertalas om att ringa till min vårdcentral.
Ringde dit och berättade om hur jag mår och eftersom jag har öron verk fick jag en tid vid 15.30.
Duschade och gjorde mig klar (hann med en fika med morfar också förhan dök upp).
Satte mig vad datan och pratade med trevligt folk.
Sen in i bilen och in till Västerås.
Jaha tänkte jag vad har jag gett mig in på vill inte för bland de värsta jag vet är läkare, vårdcentraler och sjukhus.
BLÄÄÄÄÄÄÄ!
Nej de finns gott om folk ändå som går dit så varför jag??
Ja ja påväg va man iaf så de va ju för sent att backa ur nu lixom..
Sätter mig i väntrummet och väntar efter att jag betalat och talat om att jag är där.
Klockan blir 15.30 och mer där till.
Mina föräldrar hinner dyka upp och slår sig ner mitt emot mig.
Tror klockan var närmare 16.00 då de dyker upp en väldigt stressad läkare och ropar upp mitt namn.
Han pressenterar sig kort och vi fortsätter i snabba steg mot han rum.
Vi kommer runt ett hörn och han går in i väggen (bokstavligt och prsktiskt taget).
Jag vart lite fundersam men de är klart de va ju trots allt fredags eftermidag å stackarn ville väl hem.
Väl inne på hans rum snurrar han ett varv och går som de ser ut för mig mot pasientsängen.
Han vänder sig hasstigt om och säger:-"Sätt dig" pekar mot stolen.
För mig ser de dock fortfarande ut som att han tänker sätta sig på den så kallade sängen såp jag hinner ju tänka:
"Vem är passient här du eller jag?"
Men just då vänder han sig om och sätter sig på den andra stolen och jag kan pusta ut.
Han ställer frågan: "Hur mår du?"
Jag tänkte: "Hur tror hanjag mpr jag sitter ju här!!"
Men som den snälla flicka jag är så berättade jag mitt ärende och han flyger upp ur stolen och vipps står han framför mig och säger: "Säg aah"
Jag sa "aah" och stängde munnen.
Då tittade han konstigt på mig och sa: "Nej nej säg aaaaaaaaaaaaaaaaaah".
Och som den lydiga flicka jag är så gjorde jag de tills han sa att de va bra så.
Sen va de dags att kolla öronen.
Han tittar i mitt högra först och mumlar något jag inte kunde höra var de va sen va de dags för de vänsta örat och håll i er gott folk för de skulle nog han ha gjort egentligen.
Han har så borottom så han snubblar på bortet brevid mig och ramlar nästan på mig.
Oj oj oj vilken läkare..
Han skickar mig till laddet för att ta prover.
De vart ett stick i fingret å gissa om de gjorde OOOOOONT!
Tillbaka till honom och har skrev ut ögonsalva, host medecin och alvedon.
Men han sa också at de är inte säker de hjälper så är jag inte bra till på måndag så ska jag ringa å få antibiotika.
Då slog de mig en tanke som lyder så här: " JAG kan bli läkare. Man kan va lite klumpig vilket jag är ibland och så gissar man på att de man skriver ut hjälper men gör de inte de så finns de antibiotika"
Ja lätt som en plätt.
ALLA kan vi bli läkare.
1. Låssas lyssna på vad passienten säger.
2. Titta lite här å lyssna lite där.
3. Skriv ut den första medecin som du kommer på.
4. Ringer dom efter några dagar å inte är bra lita på antibiotikan.
Hej hopp.