De flesta ställen har olika minnen från livets gång.
För några dagar sen åkte jag ut till ett av de ställen där många minnen dyker upp.
Inte bara för att bla. min kusin och mormor ligger där utan även kyrkan i sig ger mig minnen.
Det har varit min kyrka sen barnsben.
Jag döptes där, gick i skolan bervid kyrkan, va med i barnens kyrkokör och konfirmerades i den kyrkan.
En del av min julstämmning har även med denna kyrka att göra.
När man intog kyrkbänken för att avnjuta julmusiken med kyrkokören och stjärngossarna i spetsen.
Då visste man att julen va nära.
Och en sorts lugn och ro infann sig.
Kärleken till Romfartunakyrka kommer aldrig att slockna.
Begravningar, bröllop, dop och andras konfiramtioner är också minnen som har med denna plats att göra.
Så när jag ändå besöker mina kära som ligger där brukar jag titta upp en stund mot spiran och betrakta kyrkan tacksamt.
Jag stog kvar en extra stund denna gång.
För mig är detta Sveriges och världens vacktaste kyrka.
En lugn och trygg plats.
Men denna gång så slog det mig..
Varför släpte jag sången?
Jag sjöng från barnsben tills dess jag tog studenten.
Men varför la jag av?
Det vet jag faktist inte.
Jag sjunger fortfarande men oftast när ingen hör.
Antingen när jag är hemma själv eller sitter ensam i bilen.
Men förr stog jag på scenen.
Antog även utmaningen att köra solosång eller duett.
Och känslan när man va klar och klarat av det.
Det va fantastiskt!
Kanske ska börja igen.
Sånger hjälper mig att uttrycka känslor.
Efter blir jag ofta lugn, harmonisk och glad igen.
Det är aldrig försent sägs det.
Men jag har nog gjort mitt på den fronten.
Så jag låter det nog bara vara just minnen.
