Rebecca.

Psykiskt utmattad.
Ja de är precis så jag känner mig.
Två dagar med kanpp sömn och bara en massa tankar som snurrar runt runt runt.
Och när jag väl somnat får jag sällskap av otäcka drömmar som gör att jag vaknar med ryck och är genom svettig.
Kan man bli annat då?
Nej.
Vaknade i den stora sängen och en karl som sprang runt runt runt innan han kom iväg till jobbet.
Jag bara tittade och kände hur jag sakta drog täcket över huvet och blundade hårt.
Önskade att jag inte vaknat.
Känner hur täcket sakta dras bort från mitt huvud och hur han tar bort håret från mitt ansikte ger mig en kram och puss i pannan.
Som om han VISSTE vad jag behövde just då.
Jag möter hans blick medans han håller om mig.
Han ler lite försiktigt och säger:
" Det kommer bli +15 grader idag så du kan ju gå ner på stan, sätta dig i solen och äta glass om du vill."
Jag tittar frågande och bara nickar.
Hur kan han veta vad jag behöver.
Men hur frestande de än lät så orakde jag verkligen inte.
Kroppen ville upp och hoppa ut i solen och bara vara.
Men de gick inte.
Bara att ta mig från sängen till soffan gjorde att jag ville somna och inte vakna mer.
Trodde jag skulle vara utvilad nu efter gårdagens "allt eller inget".
Att allt skulle kännas bättre och jag skulle fått en god natts sömn.
Fast så vart icke fallet...
Tydligen.
Ta mig till jobbet gjorde mig ännu tröttare.
Men väl där så kunde jag le lite.
Sicka människor.
Så roligt underbara!
Mina solstrålar!

*Tack Helena för dina underbart varma kramar här i bloggen*
De hjälper!