Rebecca.

Söndag kväll och så sitter man här framför datan.
Vad passar bättre än att lyssna på gamla låtar och tänka tillbaka över sitt liv och vad som hänt.
De låtar som kommer ur mina högtalare är Tears in heaven, That´s what friends are for, The reason, November rain, samt en hel del andra låtar.
Många låtar, många minnen, mycket känslor som svallar i kroppen.
Glada, ledsan, roliga, sorjliga, klumpiga, elaka, grymma, goda, vänliga ja jag kan fortsätta i en evigeht om kännslor och minnen som kommer tillbaka.
Kan man göra annat än att undra vart tiden tog vägen?
Allt har gått så fort..
Vänner kommer och går så vilka består?
Ja de märs väl när man dör för de ska vi ju alla göra någon dag är de väl tänkt.
Dels kom jag att tänla väldigt mycket på tiden som konfirmand ni vet när man va 15 eller va de 16 år?
Alla läger man åkte på, alla kvälls träffar, alla pjäser, repetitionerna med Micke och hur man tjatade låten tills den satt.
Och hur nervös jag va inför själva konfirmations dagen när man skulle greppa microfonen och ta de första tonerna..
Ja de va riktigt nervöst stå där i kyrkan och sjunga.. Hahaha ja vilket minne.
Jag gjorde det och de är jag stolt över JAG klarade det.
Hur glad jag var över att klara det och hur tacksam jag var för Mickes hjälp men stöttning, de gjorde mycket.
Tackar honom än idag.
Skoltiden sen då?
Vad hände igentligen?
12 år i skolan och när man tänker tillbaka så tycker man att de har susat förbi som en stormvind.
De är skrämmande att tänka på.
Tänk att 12 år, 12 ÅR!, kan gå så fort jisses amalia.
Och allt annat som hänt allt man gått igenom ja de är ett minne blott man ska väl inte tänka för mycket på de som varit utan mer de som komma skall men nån kväll så här ibland kan man väl få minnas tillbaka.
Skultunatiden i sin ungdom när man började festa, hängde på gården, bara sprang omkring hit och dit.
Oj oj oj vilka minnen kul hade vi iaf.
Klagar inte över de jag har nu absolut inte är riktigt nöd och stolt över de jag har.
Nya utmaningar och upplevelser hela tiden vilket är otrilgt kul.
Älskar mitt liv och alla som står mig nära.
Visst nu finns de en som står mig närmre än någon annan och det är jag glad över.
Tur att minnen finns och man ska njuta så länge man har dom kvar för en dag kanske dom försvinner.
Men de får vi hoppas på att de är långt tills dess.
De va allt för mig denna kväll och nu gastar sängen om sällskap så lika bra de så man får några timmars sömn innan det är dags för morgondagens jobb och resten av den kommande veckans äventyr.

Tack och hej, leverpastej.