Livet med 2 barn.
Minnea är nu 1.5år och Hampus är 5 månader!?
Vart toh tiden vägen??
Sista jag skrev så tog vi av Hampus skenan.
Då va han lite drygt 6 veckor.
För nån vecka senda va vi på återbesök på ortopeden och nu är han helt frisk förklarad.
Han kommer inte få några som helst besvär av detta senare i livet.
Som överläkaren sa: ”Han kan bli elitidrottare om han vill, detta är inget som kommer påverka honom i framtiden.”
Så skönt.
Minnea har börjat förskolan.
Så hej och välkommen förkylningen som inte vill ge sig.
Jag älskar att Minnea nu är en lite människa.
Hon pratar på sitt sätt.
Inte allt för många ord men hon ljudar såå mycket.
Hon kommer verkligen fram och låter och man hör hon hon vill berätta om sin dag med alla kompisar på förskolan, eller något hon precis lekt, eller berätta om något hon sett.
Ja listan kan göras lång så som hon pratar.
Jag tror hon kommer bli en riktig snackpåse sen när hon kan prata helt.
Varje dag är full med skratt och hon är familjens lilla clown.
Hennes kroppsspråk och hennes dansande gör att man inte kan annat än skratta.
Men jag sliter mig även i håret 100 gånger om dagen.
För i samma stund som hon började gå så slutade hon lyssna på sin mamma.
Ja jisses.
Att vara mamma är helt underbart.
Men för att vara en bra mamma behöver även jag andrum från mina små troll ibland.
Första gången jag lämnade bort dom var de super jobbigt.
Som det självklart är för alla.
Men jag har sett att även dom behöver komma ifrån mig och Daniel då och då.
Dom behöver komma bort och bli lite bortskämmda.
Få alla uppmärksamhet och allt va de innebär.
Jag är ju deras mamma och inte deras kompis.
Och hemma är hemma där får man inte alltid som man vill och absolut inte alltid göra som man vill.
Att gå från ett barn till två barn på så kort tid.
De va sååå jobbigt i början.
Ja har man inte gjort de själv så vet man inte hur de är.
”Det går över de blir bättre sen!”
De säger alla.
Men vad hjälper de mig nu!?
Det är nu jag är trött inte sen.
Det jobbigast va inte barnen.
Absolut inte vi har otroligt snälla barn.
Båda har alltid sovit hela nätter från de att dom föddes och är oftast super glada.
Visst har de båda haft eftermiddag och kvälls kolik men aldrig på natten.
De tär en hel del men de finns dom som har de värre/
Utan de jobbigaste va att få ihop en vardag med den slita kroppen som inte alls vill som jag.
Kroppen är sliten foglossningen finns kvar och jag drar på mig ryggskott och nackspärr hela tiden.
Och städa fanns ibörjan inte på världskartan att hinna med när barnen var vakna så de gjorde jag sena kvällar och ibland nätter.
Fast nu så blir de bättre och bättre med att hinna med.
Men nu är även Hampus större och nöjd i tillvaron och Minnea är så självgående och är på förskolan 3 dagar i veckan.
Då passar jag på att jobba hemifrån, städa, umgås med vänner och bara ha egentid med Hampus.
Det känns som att nu börjar tiden då jag kan få vara mamma Rebecca och även bara Rebecca.
Jag är sådär riktigt nöjd med livet nu.
