Barn + Jobb.
Eftersom de är detta att inte nämna vid namn virus sprider sig och barnens faster är i riskgrupp så har jag valt att ha barnen hemma.
Och eftersom jag jobbar som assistent till barnens faster så är barnen med på jobbet.
Ja nu är de ju så att allt tar längre tid med mina nya kollegor.
Min ena kollega älskar att brotta ner den yngre kollegan, sätta sig på hans rygg och skrika hoppla polle medans den mindre kollegan ligger på golvet och gråtskriker.
Den minde kollegan springer mest med ena armen i luften och skriker "MAOI! VAIANA! MAOI!"
Ja när han inte är nerbrottad alltså.
Stina som alltså är barnens faster hon älskar att skrämma barnen.
Speciellt den lilla.
Så helt plötsligt kan jag möta en skräckslagen Hampus som följs av en springande Stina och efter kommer Minnea och skriker "Nej Stina! Nu slutar du jaga min lillebror!"
Ett annat senario är att man lyckats smyga ut ur sovrummet utan att barnen vaknat.
Väcka Stina och göra klart de första morgonrutinerna utan att Minnea eller Hampus vakant.
Yes!
De känns som en seger.
Men då vänder man ryggen till Stina och vipps är hon i sovrummet där vi sover.
Tänder lampan och väcker barnen.
Ja så då va morgonen i full gång!
Man tackar men jag vet redan att jag lever.
Ja de är också väldigt mysiga stunder absolut. Men så kan jag ibland ändå inte låta bli att undra om jag tog mig vatten över huvudet när jag beslutade att inte ha barnen på förskolan.
Jag älskar både Stina och mina barn!
Nu får ingen tro nå annat!
Och de går bra.
Jag får bara göra alla sysslor när alla sover.
Fast de är väl som vanligt sen man fick barn.
Alla sover och jag städar, tvättar eller fixar annat som måste göras.
Men nu är alla måsten gjord och jag varvar ner lite innan sängen.
Mammasanningar podden och lite nackmassage.
Det är vad en småbarnsmamma behöver ibland.
